Hej jag heter Isa och jag är ätstörd

Den 8 januari förra året tog jag kommandot över mitt liv, jag hade tidigare under hösten påbörjat behandling för den ätstörning jag haft i år utan att inse att jag levde med den. Jag hetsåt utan att förstå att det var en sjukdom, istället trodde jag att problemet låg hos mig själv, att det var jag som hade dålig självdisciplin, var svag och hade dålig karaktär för att jag inte kunde sluta äta skräp och i de mängder jag gjorde(för mängder var det). Jag pendlade upp och ner i vikt och sen upp mer och det var tungt i dubbel bemärkelse. Sen en kväll när jag satt ensam i Växjö föll poletten ner av någon anledning, hade börjat ana att jag hade en småtaskig hållning till mat men nu insåg jag vad mitt problem var. Jag hade en ätstörning! Sen grät jag i timmar, både av ilska över detta men också av lättnad över att det inte var min karaktär det var fel på utan jag var ätstörd. Efter detta påbörjade jag hela karusellen för att få hjälp, för inte vill jag vara ätstörd! För mig tog det en evighet och det var hemskt att berätta och be om hjälp för att sedan bli nekad för att jag inte var sjuk nog(hurra för mig liksom). Läkaren som jag pratade med var väldigt snäll även fast jag vara rasande efter vårt första möte där hon frågade mig "om jag hade provat att fundera över om jag verkligen behövde äta det innan jag faktiskt åt det". Allvarligt?! Kan man verkligen göra det, jaha men då provar jag det istället för att behandlas för bulimi (det var det ätstörningsenheten sa att de var, när jag först ringde dem och bad om hjälp) och här har jag gått och ätit en massa saker som jag inte behövde men ojsan hoppsan vad pinsamt det känns nu, kunde jag bara sluta äta alltså? Som ni märker blev jag lite arg på henne men sen slöt hon upp bakom mig när min remiss blev nekad och såg till att jag fick börja i KBT-terapi och träffa en dietist så det blev rätt bra i slutändan även fast det sög hästballe att ta sig dit.

Terapin gick upp och ner och i början handlade det mest om att lista ut vad jag ville ha hjälp med och vad problemen i mitt liv var. Efter att ha nystat klart i det så kände jag mig mogen att ta tag i den mest synliga konsekvensen av min älstörning, min vikt. Den 8 januari 2012 ställde jag mig på vågen och den visade på 107.6 kg och det sved att se den siffran så i den stunden tog jag beslutet att det var dags att ändra min kosthållning. Av dietisten fick jag i uppgift att äta ca 1900 kalorier om dagen och där höll jag mig under hela våren och dessutom tränade jag några gånger i veckan, vilket ledde till att jag tappade 10 kg. Sen började nacken krångla av träningen och det var tungt några månader men jag låg stilla på vikten och det var jätteskönt att trots att jag var deppig och hade ont så använde jag inte maten som något ångestdämpande utan jag höll ordning på den. I mitten av sommaren mådde jag bättre efter rehab av olika slag och började gå och gå och gå samtidigt som jag försökte äta bra, vid denna tidpunkt var jag trött på att räkna kalorier så jag försökte äta lagom mycket av så bra mat som möjligt. Gick ner 8 kg innan praktiken började i september och var därmed under 90 kg vilket var väldigt skönt när jag sprang lidingöloppet. Hade byxor på mig som jag köpt på HM och i normal storlek, var piggare trots det hårda schemat och allmänt nöjd med kroppen.

Under hösten gick jag ner ett par kg till men över Kina, Jul och nyår så la jag på mig dem igen men det kändes helt ok och de är nu borta från min kropp igen. Detta året har varit ett tufft/roligt/intressant och lärorikt sådant och jag är glad över de förändringar som har skett både på insidan och inom mig själv.

Jag är stolt över de framsteg jag gjort sedan min insikt och hur hårt jag har jobbat för att komma dit jag är idag.